Rosacea är en hudsjukdom som drabbar omkring en tiondel av alla vuxna i Sverige. För många är det ett livslångt tillstånd, och även om sjukdomen i sig sällan utgör någon direkt hälsorisk, kan symptomen vara mycket besvärande. Annika Arve är en av hundratusentals Svenskar som har diagnostiserats med rosacea. Annika Arve lever ett mycket aktivt liv och berättar här om hur det är att kombinera en av våra vanligaste folksjukdomar med träning.

När började du först uppleva symptom?

Det är lite svårt att säga. Det sägs ju ofta att man inte kan få det först i vuxen ålder, vilket är fel. Mina tidigaste minnen var när min farfars fru brukade smeta in olika oljor på mina kinder när jag var väldigt liten, för att lindra rodnaden. Det var inget jag stördes av själv då. Jag minns också när jag kom in i åldern där man gärna vill börja sminka sig och att jag länge trodde att jag var allergisk eller känslig mot smink för att jag ofta fick röda utslag och rodnande kinder.

Hur var första tiden efter diagnosen?

Egentligen ingen skillnad till en början, det var mer ett “Jaha, that’s why”. Jag började därefter intressera mig mer och efter ett tag började det störa mig, på ett rent fåfängt och estetiskt plan. Att det var ett störningsmoment för mig att jag kände att min hy inte kunde bli så “perfekt” som jag ville att den skulle vara för att det alltid störde att mina kinder rodnade att jag lätt fick utslag.

Berätta om hur det är att träna med rosacea

Det är väl som att träna för vem som helst, största skillnaden är väl att man istället för att se ut som en tomat, alltså röd hud, fram tills efter första kallduschen ser ut som en tomat på obestämd tid. 

Har du några tips för den som har rosacea men ändå vill träna regelbundet?

Naturlig hudvård och se till att boosta med naturliga vitamintillskott - mår insidan bra så kommer även din utsida att må bättre. Bara omfamna det, helt enkelt. 

Tar du någon receptbelagd behandling mot din rosacea?

Jag gör inte det, nej. Rosacea går inte att bota och de flesta lösningar är till för att lindra. Jag lider inte av det till den grad längre att jag känner att jag behöver det (lindra, reds. anm.). Jag är dock inte alls emot det utan det är ju väldigt individuellt hur mycket man lider av det och vilka man känner att det ger.

»Läs hela intervjun på vår blogg!

Senast granskat:  25-11-2016